Vieraskolumni

Vad mångfald är bra för?

Effektivisering förutsätter standardisering; transporten längs det löpande bandet från vaggen till graven.
18.5.2010

Janne HolmenFinland har varit och är i många avseenden fortfarande ett mycket homogent land. En finländare som levde i det inre av landet under den första hälften av 1900-talet kom varken i kontakt med de svenskspråkiga vid kusten eller med de ortodoxa vid östgränsen.

Det innebar att alla de träffade såg ut, talade och trodde som de själva; på sin höjd kunde några förbipasserande zigenare eller någon enstaka svenskspråkig tjänsteman från huvudstaden bryta bilden.

Det verkar som om denna likriktning fortfarande framstår som det naturliga tillståndet för många finländare. Liksom på andra håll i världen är det de svagare grupperna i samhället som visar upp de tydligaste aggressionerna mot de som är avvikande, även om Finland är aningen värre än i andra jämförbara länder. Vårt land toppar till exempel den europeiska statistiken över våldsbrott med rasistiska motiv.

Värre är emellertid det motstånd som alla avvikande möter högre upp i samhället. Även där råder nämligen en stor likritning - konsensus. För tillfället är konsensus ett ekonomistiskt-teknokratiskt tänkande som föreskriver att de styrandes enda uppgift att förvalta samhället så effektivt som möjligt. De politiska visionerna handlar inte så mycket om ett rättvisare, grönare eller friare samhälle som om ett effektivare och därigenom några cent billigare samhälle.

Effektivisering förutsätter standardisering; transporten längs det löpande bandet från vaggen till graven via dagis, skola, värnplikt, yrkesliv och äldrevård sker effektivast om individerna är så lika varandra så möjligt.

Personer som vill ha utbildning, vård eller rättshjälp på ett litet modersmål, vill äta något annat än gris till skolmaten, vill byta kön halvvägs i livet eller på annat sätt beter sig annorlunda och oförutsägbart får det väloljade maskineriet att hacka.

***

Eftersom det ekonomistiska tänkandet är så dominerande måste mångfaldens försvarare hitta argument som visar på den konkreta nyttan av att människor tillåts vara annorlunda.

Ett faktum som bekräftats många gånger om genom historien är att etniska, religiösa, språkliga och sexuella minoriteter ofta är grovt överrepresenterade som konstnärer, författare, musiker, forskare, innovatörer och i andra kreativa yrken.

Vissa vill förklara detta med att minoriteterna tvingas vara bättre än andra för att bli accepterade. Kanske ligger det något i detta, men kreativa verksamheter handlar inte bara om att göra samma sak som alla andra lite bättre utan förhoppningsvis även om att tillföra något helt nytt, annorlunda än allt som har gjorts tidigare.

Minoriteter tvingas redan från början inse att det finns mer än ett sätt att se på saker och ting, eftersom de ständigt konfronteras med majoritetens tankar och vanor kan de inte invagga sig i tron att deras eget tankesätt är det enda riktiga.

I ett samhälle där det finns gott om minoriteter och där de tillåts vara synliga kan även majoritetsbefolkningen dra nytta av samma fenomen; de kan varje dag få sina egna förutfattade meningar ifrågasatta genom möten med människor som är vana att tänka på ett helt annat sätt en utmärkt träning i kreativt tänkande.

I det gamla statiska jordbrukssamhället kunde man kanske klara sig fint fastän man nötte på i gamla hjulspår, men i dagens kunskapssamhälle vars livsblod är idéer är kreativitet en absolut nödvändighet.

Skribenten är forskare och f.d. långdistanslöpare. De åsikter som framförts i Kepas kolumner på webben är personliga och företräder inte nödvändigtvis Kepas officiella ståndpunkt.

Kolumni suomeksi