Uutinen

Politisk vilja krävs i Bryssel: Fattigdomen är inte ett olösligt problem

Max von Bonsdorff
13.5.2001

- För Zambia är det inte att tänka på att försöka hinna ifatt resten av världen, först måste vi nå den levnadsstandard som vi själva hade år 1975!

Venkatesh Seshamani är sedan 20 år professor i nationalekonomi vid universitetet i Zambia. Det här är det första han säger till mig när vi träffas i huvudstaden Lusaka: Zambia är det enda land i världen där levnadsstandarden är sämre än för tjugofem år sedan.

Nästa måndag öppnas i Bryssel den tredje konferensen för de s.k. minst utvecklade länderna (LDC-länderna). De flesta av dem finns i Afrika söder om Sahara. Zambia är ett av de 49 länder vars framtid är temat för konferensen som ordnas av Förenta nationerna och EU

De flesta av dessa länder har inte har en lika nedslående närhistoria som Zambia, men problemen är trots det mycket allvarliga. Ändå kunde situationen i Zambia på några år förbättras avsevärt, om man får tro professor Seshamani. Det kräver dock ökad politisk vilja och beslutsamhet av det internationella samfundet, landets egen regering och dess folk.

70 % i fattigdom

Det har sannerligen inte gått bra för Zambia de senaste decennierna, det visar statistiken mer än tydligt. Landet har till exempel gått starkt neråt i den jämförelse av mänsklig utvecklingsnivå som FN:s utvecklingprogram UNDP årligen publicerar. År 2000 landade Zambia på plats nummer 153 av 174. Finland var elfte på listan som toppades av Kanada. Det beräknas att 70 procent av Zambias befolkning på tio miljoner lever i fattigdom och tjugo procent är smittade av HIV/AIDS.

Vad innebär fattigdomen för en vanlig familj i huvudstaden Lusaka?

Ett svar på den frågan ger en levnadskostnadsundersökning som varje månad görs av organisationen Jesuit Centre for Theological Reflection i Lusaka. Enligt den kostade en månadskorg med baslivsmedel och andra nödvändigheter, bl.a. majsmjöl, salt, socker, träkol och tvål, för en sex personers familj i mars cirka 700 mark. Att få ihop denna summa är allt annat än lätt. En normal månadslön för t.ex. grundskollärare, statstjänstemän och sjuksköterskor är 200-400 mark i månaden. Och då boendekostanderna inte är inräknade i denna kostnadskalkyl är det lätt att inse att vardagen för en normal familj i Lusaka är en hård kamp för att överleva.

Professor Seshamani understryker att 59 procent av alla barn som föds i dag i Zambia är undernärda. Det säger nästan allt om situationens allvar:

- Om barn är undernärda så kommer deras fysiska och mentala utveckling naturligtvis inte att vara vad den är under normala förhallanden i andra länder. Deras inlärningsförmåga och deras möjligheter till produktiv verksamhet minskar, liksom sannolikheten för att de skall få leva ett långt och friskt liv.

Politisk vilja

Trots att framtidsutsikterna inte är ljusa är professor Seshamani dock inte pessimistisk. Han anser att fattigdomsproblemen i Zambia går att lösa, men det kräver mera politisk vilja och motivation till förändring av såväl landets regering och civilsamhället som av de utvecklade länderna.

Zambia är i förhållande till folkmängden ett rikt land med odlingsbar jord, mineraler och andra naturresurser.
- Under gynnsamma omständigheter kunde man på fem år uppnå en årlig ekonomisk tillväxttakt på sju eller åtta procent. Då skulle framtiden se mycket ljus ut, säger Seshamani. Men om en ökad politisk vilja inte växer fram på alla fronter kan det lika väl gå så att 80 till 85 procent av befolkningen fortsättningsvis lever i fattigdom en lång tid framöver.

Stryk skulderna!

Enligt Seshamani behövs ökade internationella resursflöden till Zambia för att fattigdomen effektivt skall kunna minskas. Det är bra att Världsbanken och de övriga biståndsgivarna de senaste åren betonat betydelsen av att minska den globala fattigdomen. Det är ett tecken på att den politiska viljan inte saknas. Men samtidigt understryker professor Seshamani betydelsen av att biståndet skulle stiga närmare den internationellt överenskomna nivån på 0,7 procent av givarländernas bruttonationalprodukt.

I likhet med många andra utvecklingsländer kämpar Zambia även med en enorm utländsk skuldbörda på drygt 6 miljarder dollar (närmare 40 mrd mk). En sådan summa går helt enkelt inte att betala om man vill hålla fast vid målet att kraftigt minska fattigdomen i landet.

- Världsbankens och Internationella valutafondens nuvarande skuldavskrivningsprogram HIPC är alldeles otillräckligt. Skulden borde efterskänkas helt och hållet, säger professor Seshamani.

Regeringens ansvar

Men Seshamani poängterar att ökat internationellt bistånd och efterskänking av skulder inte kan ges utan betydande villkor. Fastän de inhemska resurserna är mycket knappa så vet vi mycket väl att de inte för tillfället används effektivt. Detta är ett problem för många u-länder, men särskilt för Zambia, säger professor Seshamani.

Missnöjet med landets president Frederick Chiluba och hans regering har under det senaste året vuxit kraftigt såväl bland folket som bland biståndsgivrna. Den främsta orsaken till detta är ökad korruption och misslyckandet i att minska fattigdomen.

Enligt Seshmani måste landets regering ändra sina prioriteter och använda resurserna effektivare med tanke på de fattiga om det ska vara meningsfullt att öka de internationella resurserna. Om man inte ställer villkor till stöd för dessa mål så finns det enligt professor Seshamani stor risk för att regeringen kan bli ännu slösaktigare då biståndsflödet ökar.

Globaliseringen ökar sårbarheten

Men också ökade resurser och en lyckad nationell politik kan få mindre positiva följder eller till och med omintetgöras om den internationella ekonomiska utvecklingen är ogynnsam. Den ekonomiska globaliseringsprocessen, som i praktiken har slopat alla hinder för internationella handel och kapitalrörelser, har enligt professor Seshamani ytterligare ökat Zambias sårbarhet för förändringar i världsekonomin. Landet är ytterst beroende av sin kopparexport. Som en följd Asien- krisen i slutet av 1990-talet sjönk Zambias bruttonationalprodukt med nio procent och exportintäkterna med 28 procent på grund av den minskade globala efterfrågan.

Enligt Seshamani har länder som Zambia inga möjligheter att skydda sig mot eller påverka dylika kriser och de borde därför få internationell kompensation i sådana situationer.

FN-mötet är av stor betydelse

Framtiden för dessa fattigaste av de fattiga är helt enkelt en fråga om hela mänsklighetens välfärd. Med de orden beskriver FN:s generalsekreterare Kofi Annan världssamfundets utmaningar i Bryssel den kommande veckan.

Professor Seshamanis analys av situationen i Zambia visar att de fattigaste ländernas fattigdomsproblem går att lösa med ökad politisk vilja på alla fronter. Men uppgiften förutsätter ett lyckat samspel mellan ökade biståndsflöden, bättre inrikespolitik och gynsamma förhållanden i världsekonomin. Det är svårt, men inte omöjligt. Det förutsätter i alla fall att de fattigaste ländernas utsatta situation prioriteras i den internationella politiken.

För Finlands del får man hoppas att vår regering i Bryssel på ett klart och tydligt sätt visar att Zambias och de övriga fattiga ländernas framtid åter får ökad tyngd i finländsk utrikespolitik på 2000-talet. Den finländska biståndspolitiken under 1990-talet, med sjunkande biståndsresurser och brutna löften, uppvisar inte mycket av den politiska vilja som professor Venkatesh Seshamani efterlyser.

 

Artikeln har publicerats i Hufvudstadsbladet 13.5.2001