Uutinen

Bistånd i festtal och budgetvardag

Juha Rekola
7.8.2000

Skall Finland än en gång låta biståndets BNP-andel sjunka, i stället för att enligt tidigare beslut gradvis höja den? Och det veckan efter att presidenten krävt att biståndet skall höjas, frågar Björn Månsson I HBL Ledaren 8.8.2000.

Bistånd i festtal och budgetvardag

Det måtte ha varit ett angenämt uppdrag för president Tarja Halonen att i lördags tala inför den internationella fredsforskarorganisationen IPRA:s konferens i Tammerfors.

Det var ett forum som säkert tog emot Halonen som en frände, som den gamla fredskämpen med ett förflutet av engagemang i olika medborgarorganisationer för fredens sak. Engagemanget återspeglades också i talet.

President Halonen betonade starkt att hon inte tror på någon ödesbestämd kollision, någon big bang, mellan civilisationer utan att upphovet till de flesta konflikter i världen alltjämt är materiella. Religioner och kulturskillnader har enligt Halonen säkert sin betydelse, men de bör inte mystifieras.

Det har hon säkert helt rätt i. Både historieskrivningen och dagens nyhetsrapportering har en tendens att, kanske för enkelhetens skull, beskriva parter i konflikter i religiösa eller kulturrelaterade termer, då det i själva verket handlar om en dragkamp om materiella ting.
T.ex. kolonialismen var ju inte en metod för att sprida västerländsk civilisation, utan för att vinna ekonomiska fördelar.

Halonen polemiserade också direkt mot idealiseringen av fattigdom i många religioner och mer indirekt mot den numera också av de gröna övergivna nolltillväxtfilosofin. Visst bör konsumtionshysterin dämpas, ansåg hon, men påminde om att resursbrist sällan gör människor bättre. Om orsakerna till konflikter oftast är av materiell karaktär, måste också lösningarna vara det. Även då Halonen påminde om minoriteters rättigheter betonade hon därför de ekonomiska, sociala och kulturella - alltså sådana som kan och bör kvantifieras.

Hennes recept för att förebygga konflikter var i övrigt det konventionella: bättre tillgång till marknader för u-ländernas produkter, en överföring av ny teknologi, eftergift av de fattigaste ländernas skulder - och höjt bistånd. Höjt bistånd, alltså. Det var bra att Halonen sade det rent ut - också i sin nya presidentposition.

Tyvärr är den finländska vardagsverkligheten en helt annan. Samtidigt som republikens president i ett festtal talar för höjt bistånd, står regeringen i beråd att tvärtom skära ned våra biståndsanslag. Inte i absoluta belopp, visserligen, men nog mätt i relation till vårt stigande välstånd, uttryckt i BNP.

År 1996 fattade regeringen - den förra, men med samma partier som den sittande - ett principbeslut om att gradvis höja biståndet till det av FN rekommenderade målet 0,7
procent av BNP. Andelen var då 0,34. Enligt programmet skulle andelen i år stiga till 0,4 procent.

Den torde stanna vid cirka 0,34 - den exakta siffran vet man först efteråt, då utbetalningen av biståndsanslagen och framför allt BNP:s storlek har klarnat.

I fjol kom regeringen överens om att andelen i ingen händelse får sjunka under detta 0,34.

Nu ser det tyvärr ut som om regeringen skulle pruta också på detta absoluta minimum.

Servicecentralen för utvecklingssamarbete har på basis av finansministeriets egna tillväxtprognoser räknat ut att BNP nästa år växer till 787 miljarder mark. 0,34 procent av det är 2 676 miljoner. Finansministeriets förslag till biståndsanslag stannar dock 114 miljoner under den summan.

Ännu mer skrämmande är att också utrikesministeriets budgetäskande stannar 79 miljoner under den summan. Om inte ens UM håller fast vid regeringens tidigare målsättning, hur skall man då kunna begära att finansministeriet och hela regeringen skall göra det?

Till saken hör att biståndet ju inte underlyder utrikesminister Tuomioja (sdp), utan miljö- och biståndsminister Satu Hassi (grön). Det är alltså ett litet regeringsparti som bär ansvaret.

Ett annat litet regeringsparti, sfp, har traditionellt stött varje försök att höja biståndsanslagen. Men de båda partiernas tre röster i regeringen räcker inte långt, om finansministerns och statsministerns partier håller fast vid den strama linjen.

Skall Finland alltså än en gång låta biståndets BNP-andel sjunka, i stället för att enligt tidigare fattade beslut gradvis höja den? Och det veckan efter att republikens president för
sin del krävt att biståndet skall höjas. Eller gjorde hon det bara teoretiskt, filosofiskt, utan anspelning på Finland här och nu? Som flerårig utrikesminister lyckades hon ju inte särskilt väl med att höja det, i verkligheten.

Sverige ger de av FN rekommenderade 0,7 procent av sin (dubbelt så stora) BNP i bistånd. Norge ger 0,9 procent, även i absoluta belopp mer än tre gånger så mycket som Finland. Danmark har redan länge gett en hel procent - mest i världen.

Varför ger Finland, relativt sett, bara hälften av vad Sverige ger och bara en tredjedel av vad Norge och Danmark ger? Vilken moralisk rätt har vi att vara sämre?

Björn Månsson